torsdag 15 maj 2014

I detta nu.

Askgrått på himlen. Soja under bordet, J i sängen. Tjut i örat. Den blå linjen över hela stan och gråt inombords. Attgöralistor. Apati. Kaffe i mugg.

tisdag 13 maj 2014

No more flow.

Sa jag nåt om att jag räknande ner tills mina bra dagar blivit en VANA? Tyvärr, imorgon är jag tillbaka på 21 igen.

lördag 10 maj 2014

For a minute there, I lost myself.

Igår, ett så kallat återfall. Det var totalt onödigt och berodde på att jag gillrade en fälla för mig själv, som vanligt, som jag sen gick i, som vanligt. Men jag bröt ändå inte ihop av det. Vaknade i morse och hade inte tappat hoppet, suget, planeringslusten, matlagningsbehovet. Vilket jag brukar göra dagen efter kontrollförlustsattacker. Jag låtsas som om det aldrig hände, bara. Utan att kompensera. Moget! Ja, faktiskt.

Har hela dagen varit enormt duktig. Långa hundpromenader, fokuserat (well, ganska) jobb inför mitt gig på Norrbottens läns landsting, massvis av näringsrik mat. Det tjuter förvisso extra mycket i öronen och har gjort det i några dagar nu, men det goda modet hjälper mig att skita i det. Jag mår så jävla bra av att vara duktig. (Duktig = göra saker som är bra för mig.)

Undrar om det är mina meds som kickat in eller om jag bara... skärpt till mig, liksom.

torsdag 8 maj 2014

Cry baby

Idag började min terapeut gråta under vårt samtal. Hon frågade vad Soja betyder för mig, vad hon gör med mig, vad jag känner. Jag har inte direkt tänkt på det så uttalat, men gjorde det där och då, i samtalet. Formulerade talade ord om hur jag känner kring henne, hur livet ändrats med henne, vad hon får mig att göra och tänka. Plötsligt såg terapeuten väldigt rödögd ut. "Man blir väldigt rörd när man hör dig", sa hon och snyftade.

Jag blev förundrad. Jag? Som ser mig som den minst verbala, kärleksfulla, omsorgsgivande och vårdande människan i världen? Rörde jag nyss någon till tårar? Av att prata om ett djur? Som jag bara känt i lite drygt ett halvt år?

Det gjorde mig liksom skadad i grunden av min person. På ett positivt sätt. Jag visste inte det om mig själv. Att jag kunde förmedla den kärleken.

onsdag 7 maj 2014

Sjutton dagar kvar.

Lördag söndag måndag tisdag onsdag. Fem dagar. Men en så mycket bättre känsla i kroppen. Det är som en slags avgiftning. Det tar 21 dagar att etablera en ny vana. Minus fem är det 17. Sjutton dagar kvar tills avgiftningen är en vana.

Mina ben är tunga. Det var rätt länge sen de kändes så, tunga av ansträngning. Jag brukar inte gå fyra hundpromenader per dag. Oftast är det dessutom J som tar långpromenaden. Men eftersom Soja är mitt ansvar för tillfället gör jag ju all promenering. Jag gör det gärna. Men blir påmind om min katastrofala form. Några timmars hundpromenad om dagen, hur kan det ta så mycket kraft ur benen.

Tung i huvudet, trots den svaga allmänna tillfredsställelsen. Det ringer i öronen, susar. Jag pallade inte jobbet i dag. Jag gjorde om dagens möte till telefonkonferens och stannade hemma. Minsta möjliga påfrestning. Varje gång jag måste resa mig ur fåtöljen är det riktigt jävla jobbigt. Har tyvärr åtaganden jag inte kan ställa in både i morgon och på fredag. Behöver gå upp tidigt, tidigt i morgon. Hur ska jag orka.

måndag 5 maj 2014

Snart tre dagar

Lördag, söndag och snart måndag. Har jag ätit så att min kropp mår bra. Jag är stolt, lättad, nöjd.

J åkte iväg på en veckas jobb i fredags. Jag packade ner ALLT som fanns i hushållet i matväg i en kasse och sa åt honom att ta med, ta bort. Utom grönsakerna, torrvarorna och tahinin. Tänker mig att det är lite samma känsla som när en alkis häller ut sin vodka i vasken för att hen har BESTÄMT sig - nu blir det ändring. Lättnad och panik samtidigt. Rädsla för mig själv: jag kan ju bara gå till affärn och skaffa nya saker att förstöra min kropp med, om jag skulle vilja det. 

Sen slutade fredagen ändå i ångest. Vilket var synd. Jag kastade mig i sängen utan att ens borsta tänderna, vill jag minnas.

På något sätt kändes allt annorlunda på lördagen. Det var som jag givit upp. Började från noll. Jag lagade och åt normala mål mat och njöt av dem. Själv i köket, med Soja vid fötterna. Långsamt. Utan att läsa, utan nånting. Jag kände hunger och aptit för första gången på evigheter. Jag minns inte ens vad jag åt. Bara att det var saker jag borde gjort för länge sen. Sånt jag egentligen älskar att äta men som försvinner från kartan när ätmonstret, bröd&smörmonstret, chokladmonstret, tar över. Framför allt åt jag MAT: sånt som kräver tillredning och många tuggor på varje munsbit. Alla färger fanns på min tallrik, alla näringsämnen. Jag vet inte hur mycket för jag mätte eller vägde inte - även det en framgång. Jag bara åt tills tallriken var tom och var då övertygad om att kroppen var tacksam. Och så räckte det så. Svårt att förklara.

Hade samma underliga lugn i kroppen dagen efter också, liksom idag. Jag vågar inte tro att ALLT ÄR ANNORLUNDA nu. Det tror jag inte. Men något bra har kilat sig in i min totalt uppgivna livsattityd. Och varat i snart tre dagar. 

En snabb analys av läget finner att dessa tre dagar sammanfaller med de tre första dagarna som jag varit HELT SJÄLV med Soja. Utan J eller någon annan. Det är bara vi två här hemma. Hon är mitt ansvar nu. På något sätt... kanske det hänger ihop.

lördag 3 maj 2014

Klockan är nu femton noll ett.

Själv hemma i sju dagar. Älskar det och hatar det. Ångest igår kväll, kastade mig i sängen utan att borsta tänderna. DEN känslan.

Vaknade med huvudvärk, som bakis. Fast inte på sprit utan på dåliga tankar, eller nåt. Hade gärna somnat om för gott men fick syn på Soja hopsnodd i sin bästa position i fåtöljen. Hjärtat smälte. Bad henne komma till sängen och gulla. Vilket hon gjorde, men sina charmerande morgonljud. Denna lilla varelse alltså. Lyckan och glädjen.

Vi gick i den lilla friluftsskogen sen. I sällskap av stock, sten, elljus, promenadstavar, fotbollstjut och 2XU-tajts. Mötte tvåbarnsfamilj med tre gigantiska golden retrievrar utan koppel som såg ut att vilja äta upp Soja. Såg ett koppel av scouter, tänk att scouter finns fortfarande? Gick lite fel och hamnade på ett inhägnat bygge med höga stängsel och otäcka varningsskyltar. Kändes riktigt olagligt att klättra ner för balkongen på ett halvfärdigt hus för att komma därifrån. Men både Soja och jag hanterade det bra, borstade bara av oss lite och fortsatte visslande som om ingenting hänt.

Red på vågen av aktivitet när vi kom hem sen. Städade i samtliga rum. Ställde saker på sina platser. Bäddade. Soja tittar med stora och lite anklagande ögon på mig när jag kommer med dammsugaren. När hon inser att jag behöver komma åt EXAKT där hon ligger flyttar hon på sig, långsamt, motvilligt. Tycker jag håller på med dumheter. Men nu är det så jävla fräscht här och jag njuter av det.

Åt lakritsgröt till lunch och ett plastigt äpple. När slutade äpplen vara gott? Äpplen, mitt forna knark. Alltså på riktigt. Bryggde fem koppar fyllig mellanrost sen. Hoppades att de skulle ta bort min huvudvärk, men dessvärre inte.

Borde en rad saker. Borde tänka ut nåt fikaaktigt till ett matte-och-hundbesök som jag får om några timmar. Borde kasta förra årets jord ur massa krukor och sätta basilika och koriander i dem. Borde marinera tofu. Borde gå till affärn med den gigantiska kassen pantflaskor. Borde söka i alla fall tre jobb som låter intressanta, även om jag inte är en realistisk kandidat till något av dem. Borde jobba ikapp timmarna jag inte gjorde i onsdags och borde seriöst fortsätta skissa på föredraget jag ska hålla i Luleå om inte ens en månad. Borde läsa och svara på ett långt och viktigt mail.

Gör inget av det. Sitter stilla med datorn i knät och värken i huvudet.